Lennarts berättelse

Jag började röka för att det var tufft. Mina kompisar rökte och man gick in i skogen och tjuvrökte lite grann för man tyckte det var spännande. Man såg folk på bio rökte och så där och man tyckte det var lite ballt.

Det var jobbigt att gå upp i trappor, backar, man kände att man inte hade någon luftkapacitet. Man orkade inte göra någonting. Jag försökte cykla många gånger, jag cyklade långa lopp och jag kände att allting var jobbigt.

Jag försökte sluta röka många gånger. Jag lyckades aldrig. Hjärnan sa ju sluta men tobaken sa jag vill ha mer. Men vad ska man säga, jag tänkte aldrig på det utan det vart mera en vardag. Ju mer jag försökte sluta röka ju mer rökte jag.

"Ja det är klart man ska söka hjälp om man kan. Det är lättare, mycket lättare."

Den här gången fick jag hjälp. Från en läkare. Och det var lättare och han stöttade mig hela tiden. Förut har jag har inte haft någon som har peppat. Nu fick jag hjälp och jag tyckte att det var bra.

"Det är som att vinna på lotto. Lägg av med att röka. Det är värt allt. Allt."

Ju längre tid vi höll på ju mera kände jag mig mer motiverad, mera peppad att lägga av med det här, rökningen. Det kändes bra varje gång jag gick därifrån. Jag kände att wow, nu kanske jag är på rätt väg.

Det man åt det smakade gott. När man gick ut så kände man att det luktade gott ute. Jag mådde bättre, kände mig fräschare på något sätt, ju mer jag var rökfri, ju mera fri kände jag mig. Det var skönt att sluta röka. Jag har inte tänkt på det förut utan det var jäkligt skönt.